av rawspont » ons okt 31, 2012 9:34 pm
Moralens högväktare vacklar. Man kan väl säga, som en annan kontroversiell lyriker, att moralen lutar lite, som gammaldags skrivstil.
Men, till något helt annat. Jag vaknade mitt i natten igår. Döm om min förvåning, när jag yrvaken tittar ut genom dörren, och får se några oformliga skuggor smyga runt garageknuten. I brist på hagelbössa och handlingskraft, så tog jag till morgontofflor och stekpanna. Likt en gepard, eller i alla fall någon form av kattdjur kastade jag mig ut och fick förövarna till marken. Det var en ynklig syn. Det var 3 förvirrade supportrar. Dom visste inte ens vilket lag dom höll på.
En hette visst Mike Modano. Han mumlade något osammanhängande om att man visst får vara kapitalist och ta självständiga beslut. Om det bara finns enormt mycket pengar att tjäna, annars var det tydligen fel. Det var visst samma sak när det gällde nån slags överenskommelse...på nåt avlägset sätt. Nån hette Lill-Klonis. Jag försökte lugna honom men han bara upprepade Grotnes, Grotnes, i ett närmast maniskt tillstånd. När han såg mig kallade han mig för "Fasth!" och försökte strypa mig.
Lite längre bort låg ytterligare en utsvulten figur. Han kallades tydligen Räven. Det går inte att beskriva honom på nåt annat sätt än...allmänt ängslig. Han var orolig, och ändrade sig 4-5 gånger under tiden som jag försökte få kontakt med honom. Men det var oklart vad han ändrade sig om.
Frågan var ju bara var jag skulle göra med dom. Men till ljudet av skrikande bildäck hann jag inte tänka längre. Upp på infarten flyger en pickup och ut stiger något som är svårt att sätta ord på...han ser...närmast...finsk ut. Jag hinner inte ens fråga om hans syfte med sitt hastiga inträde innan det krypande klientelet får syn på honom och skriker i panik: VARANEN!!! HELVETE!!!
Med sig har han en skrift, det är en tung skrift, som han höjer till skyarna i en vördnadsfull gest. Han börjar läsa högt ur den men det är svårt att höra i det osammanhängande virrvarret från de vettskrämda liven som han har kommit för att hämta. Jag hör bara något om...hockeymord...och mer hinner han egentligen inte säga innan ytterligare en skugga förkroppsligas bakom träden. Fram springer en herre med vingliga steg och skriker med hes stämma något om "Satans hädare!". Han rycker skriften ur dess ostadiga grepp och försöker i en fumlig rörelse sätta eld på eländet med blöta tändstickor i regnet. Det brann inget vidare, varpå han förbannade regnet med något fjärran språk...det lät som ryska.
I fjärran skriker någon något om att det finns inga pengar. Och nån annan skriker nåt om tokskoj. Och nån skriker "överenskommelse!!" i panik.
Jag vet inte...det fanns ingen sans i det, det hela kändes som en märklig dröm. Jag betraktade spektaklet med en ganska oberörd distans, fast samtidigt med både lätt avsmak och fascination. Det fanns något i vackert i det, men också något irrationellt.
Jag hade inte så mycket att yttra. Men jag bad dom städa upp efter sig.
I ögonvrån såg jag Viktor snegla ut, bakom gardinerna, inne i köket. Jag gick in till honom och vi hällde upp varsin balja kaffe.
- Ja du Viktor, sa jag. Det är som det är.
- Ja...vad ska man säga, svarade han. Det finns en första gång för allt.
- Indeed Viktor, indeed.
- Huvudsaken är att man kommer överens.
- Precis Viktor. Precis.
- Det var kul att talas vid du. Tack för kaffet.
- Det är lugnt. Vi ses i hallen. Snubbla inte på packet på vägen hem.
Sådärja! Det blev ju bra. Nämenvafannudå?